Min fina svärmor Kerstin är död. Hon finns inte längre bland oss här på jorden och jag får nu uppleva det ytterst jobbiga i att, som jag kallar det, sitta ”på båda sidor om skrivbordet”.

Samtidigt som jag har mist en älskad svärmor, så ska jag göra mitt arbete och ta hand om hennes kropp och begravning. Missförstå mig inte, jag hade inte velat att någon annan skulle göra det men det är inte mindre jobbigt för det.

På väg till bårhuset för att bädda ner hennes kropp i kistan, hade jag denna diskussionen, om hur jobbigt detta är rent känslomässigt, med en kollega. Då gav han mig det finaste betyg man kan få; ”Det är inget problem för dig för du behandlar alla som om det är din egen anhörig.”

Samtidigt som jag blev alldeles varm och glad inombords, så gjorde det mig ledsen ända in i själen. För mig är det självklart att behandla alla kroppar med samma respekt. Det är en kropp som i bästa fall har burit en människa i väldigt många år. Den kroppen ska läggas till en sista vila i kistan. Det är jag som lägger en sista hand på kinden och kammar håret. Det ska vara värdigt och respektfullt och tanken och vetskapen om att det långt ifrån alltid är så, gör mig ont. Det finns mer än en anledning att jag alltid är med vid alla kistläggningar.

Alla ska behandlas med samma respekt, alltid  

 Foto: Karin Hammarlund