Ibland har faktiskt sorgen ingenting alls med döden att göra.

Två stycken, jobbmässigt, tysta veckor har passerat och det är jag tacksam för
eftersom det på det privata planet har varit desto mer liv och rörelse.
Minstingen i familjen har flyttat ut och bor numera med finaste flickvännen
i deras första gemensamma bo.

För denna mamman är det enormt mycket känslor i omlopp nu kan jag säga.
Samtidigt som jag absolut inte ville att de skulle flytta,
så kunde jag knappt vänta tills det var dags.
Det är väl lite så det ska vara inbillar jag mig.
Men trots allt, så ser jag det som en sorg när huset blir tomt på ungdomar.

Tjugofem år är en lång tid då jag som mamma, på ett eller annat sätt,
anpassat väldigt mycket efter mina barn.
Nu helt plötsligt är det bara Mannen och jag kvar i huset och vardagen.
Mer plats både i huset och kylskåpet.
Jag vet att detta är bra för alla och att de inte har flyttat så långt
men sörjer gör jag likafullt, sörjer att den delen av mitt liv nu är över.
Men jag kommer att, med öppna armar, ta emot det nya som ska ta plats,
när det än sker och vad det än blir. 

Foto: Karin Hammarlund