En del, eller rättare sagt, många av de begravningar inom Svenska kyrkan i Malmö,
äger rum i ett kapell och inte i en kyrka.
Anledningen till att man väljer ett kapell framför en kyrka, varierar väldigt.
Det kan vara allt ifrån att alla andra begravningar i släkten varit i ett speciellt kapell och att man då vill fortsätta där,
till att man vill ha det så enkelt och avskalat som möjligt även om det är en kyrklig begravning.
Det kan också vara så att man känner att man kommer närmre,
både varandra och kistan i ett litet kapell, om man inte är så många.
Är man inte fler än tio-femton stycken kan det kännas ödsligt i kyrkobänken när kistan dessutom
står flera meter bort framme i koret i kyrkan.

Vad vill jag då ha sagt med detta undrar säkert några nu.
Jo, att båda typerna av begravningslokal behöver finnas för att det inte finns två begravningar som är lika.
Jag har förstått att det finns präster som tycker att alla begravningar är lika och absolut ska ske i kyrkan.
Men jag accepterar inte att det är så.
Varje person och varje dödsfall är unikt, alltså är varje begravning unik.
Min ambition är att faktiskt se varje kund och lyssna på deras önskemål i alla stegen av processen.
När jag gör det så står det alltid klart för mig att det inte finns någon möjlighet
att alla begravningar inom svenska kyrkan i Malmö ska äga rum i kyrkor.
Så länge alla människor är olika, så måste det få finnas valmöjligheter.

Vid ett sista avsked är det alltid ett tomrum efter den man tar farväl av.
Att då få känna sig fysiskt nära, de som sitter runt omkring, kan göra väldigt stor skillnad.

Ibland har faktiskt sorgen ingenting alls med döden att göra.

Två stycken, jobbmässigt, tysta veckor har passerat och det är jag tacksam för
eftersom det på det privata planet har varit desto mer liv och rörelse.
Minstingen i familjen har flyttat ut och bor numera med finaste flickvännen
i deras första gemensamma bo.

För denna mamman är det enormt mycket känslor i omlopp nu kan jag säga.
Samtidigt som jag absolut inte ville att de skulle flytta,
så kunde jag knappt vänta tills det var dags.
Det är väl lite så det ska vara inbillar jag mig.
Men trots allt, så ser jag det som en sorg när huset blir tomt på ungdomar.

Tjugofem år är en lång tid då jag som mamma, på ett eller annat sätt,
anpassat väldigt mycket efter mina barn.
Nu helt plötsligt är det bara Mannen och jag kvar i huset och vardagen.
Mer plats både i huset och kylskåpet.
Jag vet att detta är bra för alla och att de inte har flyttat så långt
men sörjer gör jag likafullt, sörjer att den delen av mitt liv nu är över.
Men jag kommer att, med öppna armar, ta emot det nya som ska ta plats,
när det än sker och vad det än blir. 

Det finns många anledningar till att jag arbetar med hembesök.
På den tiden som jag arbetade som förskollärare, började alltid en inskolning med ett hembesök.
Som en extra trygghet för barnet, möttes vi först i barnets invanda miljö.
Jag ser det lite så nu också.
Jag blir kontaktad som begravningsentreprenör för att vi ska prata om något av det svåraste som finns.
Vad är då bättre än att det samtalet omgärdas av den tryggheten som det egna hemmet faktiskt ger?
Samtalen blir oftast mycket längre och djupare än de brukar bli på ett begravningskontor.
Det blir på något sätt lättare att tala om någon, om man är där denne någon, varit och levt.
Det är så fint när foton plockas fram så att jag får se vem det är vi pratar om.
Jag får en bild på hur denna person såg ut och levde innan jag kom in i bilden.

Ni bjuder in mig i era hem och jag förstår att det inte är ett välkommet besök i grunden.
Men jag förväntar mig heller aldrig att det ska vara välstädat eller dammfritt. Jag kommer aldrig för att döma.
Kakor förväntar jag mig inte heller för det äter jag inte och inget kaffe för det dricker jag inte.
Om jag får ett glas vatten, är jag nöjd och om det finns en hund att klappa ser jag det som en extra bonus.

Så tack!
Från djupet av mitt hjärta tack,
för att ni bjuder in mig i era hem och låter mig få ta del av dessa stunder.

Min fina svärmor Kerstin är död. Hon finns inte längre bland oss här på jorden och jag får nu uppleva det ytterst jobbiga i att, som jag kallar det, sitta ”på båda sidor om skrivbordet”.

Samtidigt som jag har mist en älskad svärmor, så ska jag göra mitt arbete och ta hand om hennes kropp och begravning. Missförstå mig inte, jag hade inte velat att någon annan skulle göra det men det är inte mindre jobbigt för det.

På väg till bårhuset för att bädda ner hennes kropp i kistan, hade jag denna diskussionen, om hur jobbigt detta är rent känslomässigt, med en kollega. Då gav han mig det finaste betyg man kan få; ”Det är inget problem för dig för du behandlar alla som om det är din egen anhörig.”

Samtidigt som jag blev alldeles varm och glad inombords, så gjorde det mig ledsen ända in i själen. För mig är det självklart att behandla alla kroppar med samma respekt. Det är en kropp som i bästa fall har burit en människa i väldigt många år. Den kroppen ska läggas till en sista vila i kistan. Det är jag som lägger en sista hand på kinden och kammar håret. Det ska vara värdigt och respektfullt och tanken och vetskapen om att det långt ifrån alltid är så, gör mig ont. Det finns mer än en anledning att jag alltid är med vid alla kistläggningar.

Alla ska behandlas med samma respekt, alltid ♥ 

Döden tar absolut ingen hänsyn till om det är julafton eller nyår, om skinkan står i ugnen, klapparna är inhandlade, Champagnen är uppkorkad eller om oxfilén är uppäten. Döden kan komma precis när som helst och det är ingenting vi kan göra åt det.

Om döden skulle infinna sig i samband med en högtid, kommer den högtiden för de anhöriga, nog att för alltid, förknippas med död.

Det är något jag själv är mycket smärtsamt medveten om. Min egen pappa fick en hjärtinfarkt på annandag jul 1995. Min yngste son var bara 6 månader gammal och hela familjen hade firat en underbar jul tillsammans i mitt föräldrahem. En fin jul att tänka tillbaka på nu och för alltid.

Pappa klarade hjärtinfarkten men dog på nyårsnatten några dagar senare av att hjärtmuskeln brast.

Julen har för mig, alltid varit och är fortfarande viktig och jag fullkomligt älskar allt därikring. Nyårsafton däremot är för mig för alltid förknippad med pappas död.

Med det vill jag bara säga; njut så mycket ni kan, ALLTID!

Krama ur så mycket ni kan av ALLT det goda och ta ut ALL glädje i förskott, ALLTID!

Och om det mest ofattbara skulle inträffa, finns jag alltid, bara ett telefonsamtal bort. 

När kunder ringer mig utanför kontorstid, så utgår de nästan alltid ifrån att de stör. Det gör ni inte!

Jag har valt att ha jour dygnet runt, det är mitt arbete och det är så jag vill ha det.

Sen är det klart att jag är tacksam om joursamtalen handlar om just sådant som faktiskt inte kan vänta till dagen efter mellan åtta och fem.

Jag är inte mer än människa och givetvis kan jag inte själv svara i telefon alltid. Om jag sitter upptagen med kunder, är ute på begravning, på gymmet, på bio, i duschen eller av någon annan anledning inte kan svara, går därför mina telefonsamtal vidare till en larmcentral som svarar för mig.

Det är alltså alltid någon som svarar även om det inte alltid är jag och meddelanden kommer alltid fram till mig så att jag kan ringa tillbaka så fort jag är tillgänglig igen.

Enkelt uttryckt;
Jag är alltid i tjänst men det är inte alltid jag arbetar.

Det omedelbara svaret, direkt från hjärtat är; JA, det är det och jag älskar mitt jobb!
Alla momenten är såklart inte just roliga men inte desto mindre viktiga.

”Fy så hemskt”, eller ”Usch, det hade jag aldrig kunnat göra” osv är ofta den responsen jag får från vuxna människor när jag berättar vilket yrke jag har.

Häromdagen pratade jag med tre flickor i tioårsåldern och från dem fick jag en helt annan respons, en rak, öppen och nyfiken fråga istället för alla dessa kommentarer om hur otäckt mitt jobb är.

Frågan jag fick var: ”Är inte det läskigt?”. Vilken otrolig skillnad det gör om man omvandlar sina tråkiga förutfattade meningar till öppna nyfikna frågor.

Det blev ett fint samtal om liv och död mitt i vardagen.